Min första kärlek
Alltså det här med kärlek. Kärlek ter sig ju rätt olika i olika åldrar. Det jag tyckte var kärlek när jag var 5, tyckte jag ju inte när jag var 15. Och det jag tyckte var kärlek när jag var 15, var ju definitivt inte kärlek om du frågade mig när jag var 25.
En flickas första kärlek sägs ju vara en hennes pappa. Jag minns inte om det var så för min del. Men det är nog tveksamt. Bodde inte permanent med pappa så länge att jag kan tänka mig det.
Min första kärlek var nog klasskompisen i lågstadiet. Han var den som alla tjejer ville få chans på. Kommer ni ihåg att man frågade chans. Vi gick i ettan, och nästan alla tjejer tyckte att HAN var sååååå söt. Han såg inte ut som alla andra killar i klassen. Han hade sådär mörka ögon och mörkt hår. Och så höll han inte på som en pajas hela tiden. Det gjorde ju alla andra. Jag frågade chans på honom (med lappar, genom hans kompisar, genom mina kompisar.. you name it) men han sa alltid med jättesnäll och omtänksam röst, nej. Till slut frågade jag och min kompis samtidigt. Hon hade också försökt förgäves ett tag. Då slapp han ju välja bara en, tänkte vi. Vi skrev en lapp, och väntade. Smart drag. Han sa JA! Vi hade chans på honom i typ 2 dagar. Sedan var kärlekshistorian över.
Lite rolig kuriosa i det hela är att hans lillasyster idag är sambo med en av mina vänner från högstadietiden. Jag och denna vän var orkesterpolare, och hängde mycket ett tag. Ibland trodde jag nog att jag var lite kär i honom. Han var så söt. Som en gosig nallebjörn. Men det fanns så många andra intressanta, äldre och mognare, killar i min närhet. Så jag utforskade aldrig de där kanske-känslorna.
Well well, det var lite om kärleken i unga år. Första riktiga heartbraken kom inte förräns åååår senare. Den där kärleken som gör att man tror man ska dö när det tar slut. Runt gymnasietiden där. Då tror man verkligen på allvar att det är sin livs kärlek man träffat. Världen liksom går i kras ett tag när det tar slut. Man ska inte äta, man ska inte sova, man ska inte plugga, man ska bara grina. Grina, grina, grina. Men egentligen handlar det ju inte om att man älskar personen så otroligt mycket. Det handlar ju bara om att man misslyckats. Antingen har man själv misslyckats med att fortsätta vara kär och är tvungen att såra någon. Eller så har den andra misslyckats med det och sårar en. Jag grinade alltid i båda fallen. Gick under. Tur att det inte var några djupa hav. Hade ju varit jobbigt att drunkna så tidigt i livet.
//Kiqi
(Mer 30-inlägg)
Alltså det här med kärlek. Kärlek ter sig ju rätt olika i olika åldrar. Det jag tyckte var kärlek när jag var 5, tyckte jag ju inte när jag var 15. Och det jag tyckte var kärlek när jag var 15, var ju definitivt inte kärlek om du frågade mig när jag var 25.
En flickas första kärlek sägs ju vara en hennes pappa. Jag minns inte om det var så för min del. Men det är nog tveksamt. Bodde inte permanent med pappa så länge att jag kan tänka mig det.
Min första kärlek var nog klasskompisen i lågstadiet. Han var den som alla tjejer ville få chans på. Kommer ni ihåg att man frågade chans. Vi gick i ettan, och nästan alla tjejer tyckte att HAN var sååååå söt. Han såg inte ut som alla andra killar i klassen. Han hade sådär mörka ögon och mörkt hår. Och så höll han inte på som en pajas hela tiden. Det gjorde ju alla andra. Jag frågade chans på honom (med lappar, genom hans kompisar, genom mina kompisar.. you name it) men han sa alltid med jättesnäll och omtänksam röst, nej. Till slut frågade jag och min kompis samtidigt. Hon hade också försökt förgäves ett tag. Då slapp han ju välja bara en, tänkte vi. Vi skrev en lapp, och väntade. Smart drag. Han sa JA! Vi hade chans på honom i typ 2 dagar. Sedan var kärlekshistorian över.
Lite rolig kuriosa i det hela är att hans lillasyster idag är sambo med en av mina vänner från högstadietiden. Jag och denna vän var orkesterpolare, och hängde mycket ett tag. Ibland trodde jag nog att jag var lite kär i honom. Han var så söt. Som en gosig nallebjörn. Men det fanns så många andra intressanta, äldre och mognare, killar i min närhet. Så jag utforskade aldrig de där kanske-känslorna.
Well well, det var lite om kärleken i unga år. Första riktiga heartbraken kom inte förräns åååår senare. Den där kärleken som gör att man tror man ska dö när det tar slut. Runt gymnasietiden där. Då tror man verkligen på allvar att det är sin livs kärlek man träffat. Världen liksom går i kras ett tag när det tar slut. Man ska inte äta, man ska inte sova, man ska inte plugga, man ska bara grina. Grina, grina, grina. Men egentligen handlar det ju inte om att man älskar personen så otroligt mycket. Det handlar ju bara om att man misslyckats. Antingen har man själv misslyckats med att fortsätta vara kär och är tvungen att såra någon. Eller så har den andra misslyckats med det och sårar en. Jag grinade alltid i båda fallen. Gick under. Tur att det inte var några djupa hav. Hade ju varit jobbigt att drunkna så tidigt i livet.
//Kiqi
(Mer 30-inlägg)
Fint skrivet, vi har nog alla olika första kärlekar beroende på hur man vinklar det.
SvaraRaderakram
Jättefint skrivet! Det stämmer som du skriver, vi har olika kärlekar genom livet och de ter sig på olika sätt. Kraaam
SvaraRadera