DAG 11 (30-inlägg)

Mina syskon


När mina föräldrar skilde sig, och sedan gifte om sig med varsin ny, så fick jag ett gäng med syskon på köpet. Två stycken via mamma, och fem via pappa. Jag hoppar över dem i detta inlägget. Dels för att jag bara växt upp en del av mitt liv med några av dem, och inte alls med andra. Någon har kommit in i mitt liv på senare tid, men lika fort försvunnit. Några fanns med när jag var liten, men försvann sedan bort på ena eller andra sättet, ploppar tillbaka ibland som gubben i lådan och så där. Ett par av dem lever rätt tveksamma liv, inga liv jag känner för att gå in närmare på IGEN. Inga personer jag känner stolthet eller närhet till. De känns liksom inte helt 100. Därför hoppar vi över närmare presentation av dem.

Däremot ska ni få lära känna de andra FYRA lite. Min underbara småsyskon. Två tjejer på mammas sida, Två killar på pappas sida. Fyra otroligt olika individer, men lika mycket mina syskon för det. 2 av dem är ganska lika mig, men på olika sätt. Det är de 2 yngsta på var sida. De 2 äldre på var sida är otroligt olika mig, men också helt olika varandra. Utseendemässigt är det bara ett av mina syskon som liknar mig. Och ingen av de andra är det minsta lika varandra. Inte så konstigt. I'll tell you..

Den äldsta, Camilla.
Hon är 25, 5 år yngre än mig, och jobbar som personlig assistent. Hon läste hotell- & restaurang på gymnasiet, efter att ha varit hemma ett år efter högstadiet och tagit hand om en nyfödd liten dotter. Japp, hon var ung tonårsmorsa. Inte planerat. Hon har gjort ett otroligt imponerande jobb med min systerdotter. Man mognar snabbt som mamma, så är det. Hon fick problem med värk i sina händer och kunde inte jobba med det hon studerat till, därav jobbar hon idag som personlig assistent. Camilla är den minst känslosamma av oss syskon. Hon visar nästan aldrig känslor, bortsett från glädje. Hon skrattar jämnt. Både i tid och otid. Hon blir sällan riktigt arg. Och om hon blir det så har hon glömt det 10 minuter senare. Samtidigt blir hon än mer sällan ledsen. Eller hon visar det inte i alla fall. Däremot brukar det svämma över när det väl händer. Sådär 1 gång om året eller nåt. Hon är väldigt bekymmerslös, tror jag i alla fall, och tar dagen som den kommer. Till mångas förtret, då det är svårt att planera med henne. Hon gillar utekvällar med vänner, hälsokostmat i perioder, och sover så fort hon får möjlighet.. haha..

Nästa är Cecilia.
Cissi är 23, minst storleksmässigt sett, och kommer säkert hitta sitt inom musiken. Hon är den riktiga sångerskan i familjen. De flesta av oss har sysslat med musik på ena eller andra sättet, men Cissi är den som haft störst framgång och hållt i det från miniålder. Hon började med blockflöjt, fiol och gick vidare till piano och sång. Hon har sökt idol och gått vidare till slutaudition. Hon är sångerska i bandet Middlesex, och älskar att stå på scen. Grym röst och otroligt tonsäker. Annars har hon jobbat lite i klädbutik, blomaffär och även på lager. Cissi är den som är mest lik mig av mina systrar, och det är också vi som umgåtts mest. Mycket för att Camilla fick barn, och inte kunde hänga med i vårt partytempo på den tiden. Cissi är också känslomänniska, precis som mig. När hon är arg är hon arg. När hon är glad är hon glad. Hon gråter när hon är ledsen, och har alltid visat känslor. Här behöver man inte fundera på vad människan känner. Hon är väldigt framåt och social för det mesta, rastlös själ, men kan även vara blyg i vissa situationer. Lite konflikträdd så.

Tredje i ordningen, och nu har vi nått pappas sida, är Lamin.
Lamin är 19 år och även han har musik som stort intresse. Här har det däremot kommit på senare tid, efter att fotbollen lades lite på hyllan. Han skriver egna texter till beats, och uppträder lite här och var, under namnet Diamond. Han går sista året på gymnasiet och sedan ska han satsa fullt på musiken sägs det. Han är den som var snäll, tyst och lydig som liten. Nu är han inte riktigt lika extrem på de punkterna. Han hörs mer, protesterar mer och gör inte alls som man säger längre. Konstigt va?! Han är till utseende och sätt mest lik sin mamma, och alltså inte alls lik mig. Han har en hel drös med vänner, och jag hänger inte med alls. En gång i tiden visste man vilka syskonen umgicks med och hade koll på de flesta. Nu har man noll koll. En gång i tiden var man systern som hade stenkoll på musik, och den som fixade skivor och stuff till sina småsyskon. Nu är det Lamin som står för den biten. "VA! Har du inte hört den.. meh Kiqiiii!". Nej, jag är gammal.

Sist, men störst, är Babu.
Babu fyller 17 dagen efter Lucia. Helt sjukt. Bebisen är myndig om ett år. Jag förstår inte vad som hände med tiden. Bebis är den som är mest lik mig till utseendet. VI har tagit en del från vår pappa. Babu har alltid varit stor för sin ålder. Växte om sin storebror när han var 2, och storebror 4. Har alltid blivit tillfrågad om det är han som är den äldre, och blir fortfarande. Som liten var han stor och bastant. En riktig liten Buddah. Idag är han bara lång och muskulös. Otroligt duktig fotbollsspelare, och satsar allt på det. Samtidigt har han lätt att lära, så även om fotbollen inte skulle funka, så kommer han hitta något annat att syssla med. Han är familjens clown, och har alltid svar på tal. Han är en gentleman när det kommer till tjejer, och visar alltid sin bästa sida. Han blev ofta kallad för stubborn, big headed osv som liten. Men det där handlar bara om att han inte lät folk sätta sig på honom. Han har alltid varit väldigt ärlig i sina känslor och spelar inte spel. Ett exempel på komikern i honom kan ni läsa här.

Systrarna är adopterade av min mamma, från min pappas hemland. Men det är en annan story. Bröderna är alltså min pappas barn med hans nya fru. Men i vår familj har blod och vatten ingen skillnad. Hjärta och kärlek är det enda som matters. Jag älskar de alla fyra. Föräldrar hit eller dit. Who cares.

Ni är bäst! Älskar er!

//Kiqi

(mer 30-inlägg)