.. och rösten på andra sidan säger "Hej, du vann ju i Kammarrätten och vi ska betala ut lite pengar till dig"!
Absolut ingen otrevlig grej. Däremot så bad jag dem vänta lite. Har massor med fler papper som de (Försäkringskassan) ska ha in eftersom jag ska begära sjukpenning för hela den period som förflutit sedan jag förlorade min SGI och försäkring hos dem. Så hold on..
Jag skulle kunna ropa megavinst, men det gör jag inte förrän pengarna sitter på mitt konto. Mycket kan hända på vägen. Det är ju Försäkringskassan vi snackar om!
//Kiqi
Visar inlägg med etikett försäkringskassan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett försäkringskassan. Visa alla inlägg
20 oktober, 2012
07 oktober, 2012
GALEN GLÄDJE
I maj förra året lämnade jag in min överklagan till Kammarrätten. En tio bilagor stor överklagan varav ett personligt brev med ärliga åsikter om hur kränkt och lurad jag känner mig av personal på försäkringskassan..
LÄS mer här!
Efter många långa månader fick jag besked att prövotillstånd utdelats. De beviljade alltså att jag FÅR överklaga. Sedan har det gått många långa månader till. Men så i torsdags kom det. Brevet från Kammarrätten med domen på min överklagan..
Jag var så säker och hade redan sedan länge gett upp på rättssystemet och sjukförsäkringen, så jag läste att jag blivit avvisad. Och visst det stod först under kammarrättens avgörande att läsa följande
Det faktum att min överklagan gällde sjukpenning reflekterade jag inte över då jag redan var så säker på förlust. Jag hade hoppats så på förvaltningsrätten, då det var rättsinstans utanför själva kassan, men de hade ju sagt nej. Jag var så inställd på nej att det var allt jag såg. Jag ställde mig och skrev under att jag blivit underättad och innan jag lade kuvertet på lådan läste jag igenom avgörandet i sin helhet för att vara hundra på att jag läst rätt och förstått vad jag blivit underrättad. Då kom jag på när jag läste första meningen att jag har ju inte yrkat om sjukersättning. Varför stod det så? Jag fortsätta läsa..
Här börjar jag blinka, stirra, skaka lite och hjärnan går på högvarv. Läser jag rätt, fattar jag rätt, är jag helt borta och inte fattar vad jag läser. Jag ringer min mamma och går igenom med henne och läser delar av domen och beslutet. Jag inser att jag inte har tappat förståndet, utan fattat rätt. JAG HAR FÅTT RÄTT! Lilla jag. JAG har fått rätt mot den stora jätten. Jag har fått upprättelse. Mina läkare har fått tillbaka sina läkarlicenser. De har givetvis aldrig förlorat dem, men med de beslut och utlåtanden som Försäkringskassa och Förvaltningsrätt lämnat så undrar man ju liksom..
Jag har hela tiden undrat hur det kan vara möjligt för en kassa att utförsäkra någon och säga att personen kan jobba heltid, helt emot det som en specialist i allmänmedicin, en specialist i ortopedi/ryggkirurgi och en legitimerad sjukgymnast säger. Dessa samtliga är överens om att min arbetsförmåga är 25% max. Ryggkirurgen gick till och med så långt som att säga att det finns stora risker till påskyndad försämring vid regelbundet arbete och aktivitet som överstiger 25% arbetstid. Självklart har jag hela tiden undrat hur de kan få skena iväg så här och hur Förvaltningsrätten har kunnat backa upp dem. När jag läser Förvaltningsrättens dom och Kammarrättens dom så är det som att man undrar om de läst samma lagbok?
Hur Förvaltningsrätten kan anse att en mamma till ett litet spädbarn som vårdar barnet ihop med den andra föräldern och får assistans från morföräldrar när den andre föräldern inte är tillgänglig, ska likställas med ett heltidsarbete på den reguljära arbetsmarknaden är ju rätt intressant. Det faktum att jag kontaktade min läkare då dottern var ca 6 månader för att jag började bli bra mycket sämre till följd av att hon la på lite vikt och undrade om det inte var bättre att sjukskriva mig. Varpå försäkringskassan svarade min läkare med att det spelar ingen roll för framtida sjukskrivning när jag ska börja jobba igen. Det fann inte FÖrvaltningsrätten anmärkningsvärt alls tydligen. Försäkringskassan menar bara att det inte kan tro att någon av deras anställda skulle säga så. Alltså menar de att min läkare ljuger och hittar på? Varför skulle han göra det? Korrupt eller?
Ja vad säger man? Det är alltså så stor skillnad på kompetens hos de som dömer i Förvaltningsrättens mål, kontra de som dömer i Kammarrättens mål. Skrämmande. Hur läser Förvaltningsrätten?
Ja kära Förvaltningsrätt. Från full sjukskrivning den 17 mars till fullt frisk den 18 mars samma år? Troligt? Låt oss då låtsas att jag blev fullt frisk under perioden 18 mars 2009 till 16 mars 2010. Utan ingrepp, ingen möjlighet till samma smärtstillande mediciner p g a amning och mer fysisk påfrestning under senare halvåret av denna period. Känns det logiskt att jag då plötsligt är frisk den 16 mars 2010, efter att inte ha blivit det på 9 år dittills, och då med ingrepp, träning och mediciner.
Jag förmodar att de flesta 'get my point'. Nu är det två månaders jobbig väntan på huruvida Försäkringskassan ska överklaga Kammarrättens dom. Jag fick från början information om att Kammarrätten var sista instans att överklaga till. Men det var tydligen fel. Högsta Förvaltningsdomstolen är sista. 3 december är sista datum för överklagan. Jag håller andan. Som det kontrollfreak jag är så har jag givetvis redan pratat med Kammarrätten för att försöka ana fram ett troligt scenario. Det jag fick veta är att av det senaste årets domar hos Kammarrätten där Försäkringskassan förlorat så har de överklagat ungefär hälften. Alltså en 50/50 chans här. Vidare menade hen på Kammarrätten att det finns ju saker som talar för och emot en överklagan. Det som talar för i mitt fall kan ju vara en fråga om stora pengasummor att betala ut om de ska sig besegrade. Men något som talar ganska starkt emot ett överklagande är det faktum att samtliga rådmän och röstande i målet röstade enhetligt och alltså till min fördel. Ingen av dem var av avvikande åsikt.
Men om ni har en sekund eller minut över lite då och då kommande två månader, så får ni mer än gärna slänga en tanke och kanske bön åt mitt håll. Och skulle det nu vara så att de överklaga så ska jag försöka komma ihåg att de först måste få prövningstillstånd godkänd från Högsta Förvaltningsdomstolen, som således ska anse att det finns anledning att pröva målet och ifrågasätta Kammarrättens beslut. Enligt mig vore det konstigt om de skulle bevilja det. Men å andra sidan var det enligt mig konstigt att Försäkringskassan kastade ut mig och gjorde helt om från ingenstans. . så..
Fingers crossed!
//Kiqi
ps. Avvisandet angående sjukersättning har att göra med att jag inte ansökt till lägre instans för det ännu, men kammarrätten tar med det i domen oavsett om jag yrkat eller inte tydligen. Anledningen till att den period som själva åtalet avser är så kort är för att jag efter de tre månaderna blev utförsäkrad. Givetvis kommer jag och min läkare komplettera för resterande period fram till det datum domen vinner laga kraft (förhoppningsvis den 3 december) och ansöka om sjukpenning för hela denna långa period som jag missat. ds
LÄS mer här!
Efter många långa månader fick jag besked att prövotillstånd utdelats. De beviljade alltså att jag FÅR överklaga. Sedan har det gått många långa månader till. Men så i torsdags kom det. Brevet från Kammarrätten med domen på min överklagan..
Jag var så säker och hade redan sedan länge gett upp på rättssystemet och sjukförsäkringen, så jag läste att jag blivit avvisad. Och visst det stod först under kammarrättens avgörande att läsa följande
"Kammarrätten avvisar yrkandet om sjukersättning"
Det faktum att min överklagan gällde sjukpenning reflekterade jag inte över då jag redan var så säker på förlust. Jag hade hoppats så på förvaltningsrätten, då det var rättsinstans utanför själva kassan, men de hade ju sagt nej. Jag var så inställd på nej att det var allt jag såg. Jag ställde mig och skrev under att jag blivit underättad och innan jag lade kuvertet på lådan läste jag igenom avgörandet i sin helhet för att vara hundra på att jag läst rätt och förstått vad jag blivit underrättad. Då kom jag på när jag läste första meningen att jag har ju inte yrkat om sjukersättning. Varför stod det så? Jag fortsätta läsa..
Här börjar jag blinka, stirra, skaka lite och hjärnan går på högvarv. Läser jag rätt, fattar jag rätt, är jag helt borta och inte fattar vad jag läser. Jag ringer min mamma och går igenom med henne och läser delar av domen och beslutet. Jag inser att jag inte har tappat förståndet, utan fattat rätt. JAG HAR FÅTT RÄTT! Lilla jag. JAG har fått rätt mot den stora jätten. Jag har fått upprättelse. Mina läkare har fått tillbaka sina läkarlicenser. De har givetvis aldrig förlorat dem, men med de beslut och utlåtanden som Försäkringskassa och Förvaltningsrätt lämnat så undrar man ju liksom..
Jag har hela tiden undrat hur det kan vara möjligt för en kassa att utförsäkra någon och säga att personen kan jobba heltid, helt emot det som en specialist i allmänmedicin, en specialist i ortopedi/ryggkirurgi och en legitimerad sjukgymnast säger. Dessa samtliga är överens om att min arbetsförmåga är 25% max. Ryggkirurgen gick till och med så långt som att säga att det finns stora risker till påskyndad försämring vid regelbundet arbete och aktivitet som överstiger 25% arbetstid. Självklart har jag hela tiden undrat hur de kan få skena iväg så här och hur Förvaltningsrätten har kunnat backa upp dem. När jag läser Förvaltningsrättens dom och Kammarrättens dom så är det som att man undrar om de läst samma lagbok?
Förvaltningsrätten menar att när jag vårdade barn ska detta likställas med ett heltidsarbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Kammarrätten menar att det som framkommit för tiden då jag var föräldraledig inte föranleder någon annan bedömning än att jag även då var icke arbetsför till 75%.
Hur Förvaltningsrätten kan anse att en mamma till ett litet spädbarn som vårdar barnet ihop med den andra föräldern och får assistans från morföräldrar när den andre föräldern inte är tillgänglig, ska likställas med ett heltidsarbete på den reguljära arbetsmarknaden är ju rätt intressant. Det faktum att jag kontaktade min läkare då dottern var ca 6 månader för att jag började bli bra mycket sämre till följd av att hon la på lite vikt och undrade om det inte var bättre att sjukskriva mig. Varpå försäkringskassan svarade min läkare med att det spelar ingen roll för framtida sjukskrivning när jag ska börja jobba igen. Det fann inte FÖrvaltningsrätten anmärkningsvärt alls tydligen. Försäkringskassan menar bara att det inte kan tro att någon av deras anställda skulle säga så. Alltså menar de att min läkare ljuger och hittar på? Varför skulle han göra det? Korrupt eller?
Förvaltningsrätten menade att det inte fanns några medicinska bevis eller fakta som visar på att jag inte skulle kunna jobba heltid i förhållande till förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Kammarrätten säger att mot bakgrund av de objektiva fynd som redovisats, samt de beskrivna aktivitets och funktionsbegränsningarna och övrig utredning i målet finner de det bevisat att min arbetsförmåga är nedsatt med tre fjärdedelar (75%) i förhållande till förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Ja vad säger man? Det är alltså så stor skillnad på kompetens hos de som dömer i Förvaltningsrättens mål, kontra de som dömer i Kammarrättens mål. Skrämmande. Hur läser Förvaltningsrätten?
Förvaltningsrätten ser inget ologiskt i det faktum att samma försäkringskassa som beviljat mig sjukpenning i olika omfattning från 2000 fram till 17 mars 2009, plötsligt säger att jag är fullt frisk bara på en dag.
Kammarrätten väger in att jag sedan cykelolyckan 2000 och för besvär som även nu är aktuella, i olika perioder uppburit hel till halv sjukpenning och att jag perioden före föräldrapenning beviljats förlängd sjukpenning i varierande omfattning - hel eller tre fjärdedels - t o m 17 mars 2009.
Ja kära Förvaltningsrätt. Från full sjukskrivning den 17 mars till fullt frisk den 18 mars samma år? Troligt? Låt oss då låtsas att jag blev fullt frisk under perioden 18 mars 2009 till 16 mars 2010. Utan ingrepp, ingen möjlighet till samma smärtstillande mediciner p g a amning och mer fysisk påfrestning under senare halvåret av denna period. Känns det logiskt att jag då plötsligt är frisk den 16 mars 2010, efter att inte ha blivit det på 9 år dittills, och då med ingrepp, träning och mediciner.
Jag förmodar att de flesta 'get my point'. Nu är det två månaders jobbig väntan på huruvida Försäkringskassan ska överklaga Kammarrättens dom. Jag fick från början information om att Kammarrätten var sista instans att överklaga till. Men det var tydligen fel. Högsta Förvaltningsdomstolen är sista. 3 december är sista datum för överklagan. Jag håller andan. Som det kontrollfreak jag är så har jag givetvis redan pratat med Kammarrätten för att försöka ana fram ett troligt scenario. Det jag fick veta är att av det senaste årets domar hos Kammarrätten där Försäkringskassan förlorat så har de överklagat ungefär hälften. Alltså en 50/50 chans här. Vidare menade hen på Kammarrätten att det finns ju saker som talar för och emot en överklagan. Det som talar för i mitt fall kan ju vara en fråga om stora pengasummor att betala ut om de ska sig besegrade. Men något som talar ganska starkt emot ett överklagande är det faktum att samtliga rådmän och röstande i målet röstade enhetligt och alltså till min fördel. Ingen av dem var av avvikande åsikt.
Men om ni har en sekund eller minut över lite då och då kommande två månader, så får ni mer än gärna slänga en tanke och kanske bön åt mitt håll. Och skulle det nu vara så att de överklaga så ska jag försöka komma ihåg att de först måste få prövningstillstånd godkänd från Högsta Förvaltningsdomstolen, som således ska anse att det finns anledning att pröva målet och ifrågasätta Kammarrättens beslut. Enligt mig vore det konstigt om de skulle bevilja det. Men å andra sidan var det enligt mig konstigt att Försäkringskassan kastade ut mig och gjorde helt om från ingenstans. . så..
Fingers crossed!
//Kiqi
ps. Avvisandet angående sjukersättning har att göra med att jag inte ansökt till lägre instans för det ännu, men kammarrätten tar med det i domen oavsett om jag yrkat eller inte tydligen. Anledningen till att den period som själva åtalet avser är så kort är för att jag efter de tre månaderna blev utförsäkrad. Givetvis kommer jag och min läkare komplettera för resterande period fram till det datum domen vinner laga kraft (förhoppningsvis den 3 december) och ansöka om sjukpenning för hela denna långa period som jag missat. ds
06 oktober, 2012
ONT ONT!
Haft ett litet brejk igen som ni märker. Eller vad vet jag om ni märker.. haha..
Värken i händer och armar har hindrat mig från att skriva senaste veckan. Normalt sett är det ätande, bärande och skrivande med penna och liknande som ställer till det för mig. Domningarna kommer direkt och värken låter inte vänta länge på sig. Men nu senaste veckan har även tangentskrivande varit ett fett stopp för mig. Därav inget bloggande.
Nu börjar det däremot släppa efter lite och jag tänkte försöka skriva lite igen. En kort uppdatering med en bildkavalkad följer detta inlägg till att börja med. Sedan ska jag försöka få ner i text senaste dagarnas känslor, seger och oro.. allt till följd av ett brev från KAMMARRÄTTEN!
//Kiqi
Värken i händer och armar har hindrat mig från att skriva senaste veckan. Normalt sett är det ätande, bärande och skrivande med penna och liknande som ställer till det för mig. Domningarna kommer direkt och värken låter inte vänta länge på sig. Men nu senaste veckan har även tangentskrivande varit ett fett stopp för mig. Därav inget bloggande.
Nu börjar det däremot släppa efter lite och jag tänkte försöka skriva lite igen. En kort uppdatering med en bildkavalkad följer detta inlägg till att börja med. Sedan ska jag försöka få ner i text senaste dagarnas känslor, seger och oro.. allt till följd av ett brev från KAMMARRÄTTEN!
//Kiqi
09 december, 2011
HÄR GÅR DET UNDAN. NOT
Det kom ett brev.
Kammarrätten meddelar prövningstillstånd.
Nästan SEX månader tog det att besluta om det. Hur länge ska man vänta på själva prövningen tro?
//Kiqi
Kammarrätten meddelar prövningstillstånd.
Nästan SEX månader tog det att besluta om det. Hur länge ska man vänta på själva prövningen tro?
//Kiqi
23 juni, 2011
DONE!
Imorgon eftermiddag hittar ni mig hos Förvaltningsrätten. Det är där överklagan till Kammarrätten ska lämnas in. Jag litar inte på posten i detta läge. Jag ska personligen se till att de tar emot min mapp!
Godnatt!
//Kiqi
29 april, 2011
BREVET ÄR HÄR
Beslutet från Förvaltningsrätten.
AVSLAG på din stämningsansökan mot Försäkringskassan.
Förvånad någon? Inte jag. Sjukgymnasten var chockad. Läkaren ska jag meddela på onsdag.
Huvudorsak: De nytillkomna uppgifterna från ryggspecialisten jag var hos har inte ens tagits hänsyn till, då de inte styrker den berörda perioden. De kan visst inte läsa innantill. Och just detta faktum gav jag min läkare som anledning till varför jag väntade mig avslag. Likadant har jag varit hemma 1 år och vårdat barn på heltid, vilket får likställas med att arbeta, tycker de. Så fattar jag brevet i alla fall. Väntar på samtal från domaren i målet.
Jag blir så förbannad och ledsen. Men som sagt är jag inte förvånad. Jag ifrågasatte FK som sa att jag borde bli friskskriven under föräldraledigheten, eftersom jag inte skulle få igenom sjukpenning samtidigt som jag har ett nyfött barn, för då måste jag i princip ligga på sjukhus. Och pappan vårda barnet hemma själv. Jag frågade om inte detta skulle ligga mig i fatet den dag jag ska börja jobba igen, eftersom jag troligtvis inte kommer kunna jobba heltid. Nejdå, inga problem hette det. När Mama var runt 2-4 månader bodde jag dessutom hos min mamma en period för att jag behövde hjälp. Jag kontaktade läkaren när jag var som sämst, då Mama var runt 7 månader, och inte orkade ta hand om henne alls. Jag frågade läkaren om inte jag borde vara sjukskriven så att FK ser hur verkligheten ser ut. Min mamma hjälpte till mycket, och mannen gjorde det han kunde och hann. Läkaren kkontaktade FK och rådgjorde igen. Den nye handläggaren, samma som gett mig avslag nu, sa samma som den förre. Nejdå det spelar ingen roll.
NEJ JAG MÄRKER DET!
Är det ganska safe att säga att FK lurat ut mig från deras system för att de visste att de skulle kunna hålla mig borta och låta soc och kronofogden ta smällen istället?!?!
Överklagan till Kammarrätten, nästa på dagordningen!
//Kiqi
ps. Kära försäkringskassa & förvaltningsrätt. Jag undrar hur ni kan likställa att vårda ett litet barn ihop med dennes andra förälder och morföräldrar, med att jobba heltid? .ds
AVSLAG på din stämningsansökan mot Försäkringskassan.
Förvånad någon? Inte jag. Sjukgymnasten var chockad. Läkaren ska jag meddela på onsdag.
Huvudorsak: De nytillkomna uppgifterna från ryggspecialisten jag var hos har inte ens tagits hänsyn till, då de inte styrker den berörda perioden. De kan visst inte läsa innantill. Och just detta faktum gav jag min läkare som anledning till varför jag väntade mig avslag. Likadant har jag varit hemma 1 år och vårdat barn på heltid, vilket får likställas med att arbeta, tycker de. Så fattar jag brevet i alla fall. Väntar på samtal från domaren i målet.
Jag blir så förbannad och ledsen. Men som sagt är jag inte förvånad. Jag ifrågasatte FK som sa att jag borde bli friskskriven under föräldraledigheten, eftersom jag inte skulle få igenom sjukpenning samtidigt som jag har ett nyfött barn, för då måste jag i princip ligga på sjukhus. Och pappan vårda barnet hemma själv. Jag frågade om inte detta skulle ligga mig i fatet den dag jag ska börja jobba igen, eftersom jag troligtvis inte kommer kunna jobba heltid. Nejdå, inga problem hette det. När Mama var runt 2-4 månader bodde jag dessutom hos min mamma en period för att jag behövde hjälp. Jag kontaktade läkaren när jag var som sämst, då Mama var runt 7 månader, och inte orkade ta hand om henne alls. Jag frågade läkaren om inte jag borde vara sjukskriven så att FK ser hur verkligheten ser ut. Min mamma hjälpte till mycket, och mannen gjorde det han kunde och hann. Läkaren kkontaktade FK och rådgjorde igen. Den nye handläggaren, samma som gett mig avslag nu, sa samma som den förre. Nejdå det spelar ingen roll.
NEJ JAG MÄRKER DET!
Är det ganska safe att säga att FK lurat ut mig från deras system för att de visste att de skulle kunna hålla mig borta och låta soc och kronofogden ta smällen istället?!?!
Överklagan till Kammarrätten, nästa på dagordningen!
//Kiqi
ps. Kära försäkringskassa & förvaltningsrätt. Jag undrar hur ni kan likställa att vårda ett litet barn ihop med dennes andra förälder och morföräldrar, med att jobba heltid? .ds
20 januari, 2011
OCH JAG MENAR DETTA PÅ BÄSTA OMTÄNKSAMMA SÄTT. JAG LOVAR.
KÄRA FÖRSÄKRINGSKASSAN,
Jag hoppas att förvaltningsnämnden sågar er vid fotknölarna. Jag hoppas ni får äta upp era spypissiga lögner som ni serverat mig. Jag hoppas ni får ångra för resten av mitt liv att ni någonsin började djävlas mig. Ni kunde gett mig sjukpenning och låtit mig få fortsätta i mitt envisa hopp om att min kropp kommer bli bättre (Jag tänker fortsätta hoppas, fast i hemlighet. Ingenting är omöjligt). Ni kunde ha sett till att jag hade min försörjning till hands, och att jag fortsatte planera och kämpa för att kunna öka min arbetstid en vacker dag. Men nej. Ni var bara tvungna att förstöra allt. Sabba min hälsa lite mer, försöka trycka ner mig i depressionens brunn, skicka mig till ett ekonomiskt helvete, låta mitt barn lida, tvinga fram ytterligare utlåtande från medicinskt kunniga, och försöka pressa på mot eventuell ytterligare operation. Vad får ni nu tillbaka. Ett brev som talar om att rehabiliteringsprogram eller åtgärder är meningslöst. Operation är meningslöst och riskerar försämra mig avsevärt. Konstaterande att jag inte under några som helst omständigheter kan jobba mer än 25%, och med all säkerhet aldrig kommer kunna det. Att det enda jag kan göra är små koncentrerade övningar för att underhålla stabiliteten och muskulaturen där det behövs, och regelbundet få sjukgymnasthjälp. Samt vattengympa och simning. Att jag får acceptera och lära mig leva detta. Ni också. Fast jag vet att ni kanske skiter i era måsten eller borden. Men här har ni sanningen. Svälj den.
M(O)VH
//Kiqi
Jag hoppas att förvaltningsnämnden sågar er vid fotknölarna. Jag hoppas ni får äta upp era spypissiga lögner som ni serverat mig. Jag hoppas ni får ångra för resten av mitt liv att ni någonsin började djävlas mig. Ni kunde gett mig sjukpenning och låtit mig få fortsätta i mitt envisa hopp om att min kropp kommer bli bättre (Jag tänker fortsätta hoppas, fast i hemlighet. Ingenting är omöjligt). Ni kunde ha sett till att jag hade min försörjning till hands, och att jag fortsatte planera och kämpa för att kunna öka min arbetstid en vacker dag. Men nej. Ni var bara tvungna att förstöra allt. Sabba min hälsa lite mer, försöka trycka ner mig i depressionens brunn, skicka mig till ett ekonomiskt helvete, låta mitt barn lida, tvinga fram ytterligare utlåtande från medicinskt kunniga, och försöka pressa på mot eventuell ytterligare operation. Vad får ni nu tillbaka. Ett brev som talar om att rehabiliteringsprogram eller åtgärder är meningslöst. Operation är meningslöst och riskerar försämra mig avsevärt. Konstaterande att jag inte under några som helst omständigheter kan jobba mer än 25%, och med all säkerhet aldrig kommer kunna det. Att det enda jag kan göra är små koncentrerade övningar för att underhålla stabiliteten och muskulaturen där det behövs, och regelbundet få sjukgymnasthjälp. Samt vattengympa och simning. Att jag får acceptera och lära mig leva detta. Ni också. Fast jag vet att ni kanske skiter i era måsten eller borden. Men här har ni sanningen. Svälj den.
M(O)VH
//Kiqi
CAN'T GET ENOUGH
Ni vet ibland får jag hang ups. Jag har sagt det förut va?
Oftast är det ätbara saker jag får hang ups på, men ibland annat. Just nu är det annat.
Har jag förresten sagt att min sjukgymnast är bäst? Det har jag va? Ja det har jag. Men jag säger det igen. Han är grym!
För att fortsätta inlägget i lemonadens tecken, så fick jag intyget från Herr Ryggspecialst idag. TVÅ fulla A4 som inte sa något annat än att FK är helt lost. Jag vill använda mer fula ord egentligen, men låter bli. Man är ju vuxen nu. FK tycker att jag kan jobba heltid. Herr Ryggspecialist säger att om jag jobbar mer än 25% så kommer jag bara bli sämre. FK säger att jag inte ska vara sjukskriven 75%, och få sjukpenning. Herr Ryggspecialist agrees. Herr Ryggspecialist säger att jag ska sjukpensioneras 75%, och få sjukbidrag. Min kropp klara nämligen inte, och kommer inte klara på överskådlig framtid, att jobba mer än 25%.
Tack för brevet Herr "snygga" Ryggspecialist
//Kiqi
Oftast är det ätbara saker jag får hang ups på, men ibland annat. Just nu är det annat.
Har jag förresten sagt att min sjukgymnast är bäst? Det har jag va? Ja det har jag. Men jag säger det igen. Han är grym!
För att fortsätta inlägget i lemonadens tecken, så fick jag intyget från Herr Ryggspecialst idag. TVÅ fulla A4 som inte sa något annat än att FK är helt lost. Jag vill använda mer fula ord egentligen, men låter bli. Man är ju vuxen nu. FK tycker att jag kan jobba heltid. Herr Ryggspecialist säger att om jag jobbar mer än 25% så kommer jag bara bli sämre. FK säger att jag inte ska vara sjukskriven 75%, och få sjukpenning. Herr Ryggspecialist agrees. Herr Ryggspecialist säger att jag ska sjukpensioneras 75%, och få sjukbidrag. Min kropp klara nämligen inte, och kommer inte klara på överskådlig framtid, att jobba mer än 25%.
Tack för brevet Herr "snygga" Ryggspecialist
//Kiqi
14 januari, 2011
RYGGORTOPEDEN CARLANDERSKA
Besöket igår på Carlanderska var en sådan befrielse att jag knappt kan förklara. Man måste nog ha varit i mina skor ett tag för att förstå.
Min tidigare erfarenhet av ryggortopederna/specialisterna i Göteborg har varit allt annan än positiv. Först avfärdade man mina smärtproblem. Sedan vägrade man åtgärd för att jag var så ung. Sist var man rakt dryg, pratade över huvudet på mig, och vägrade besvara mina frågor.
Men så kom gårdagen.
Eftersom försäkringskassan inte vill förstå, och eftersom domningar i benen har tillkommit på senare tid så gjordes ju en ny röntgen och remiss till ryggortoped skickades. För att få konkreta svar om framtiden, om resultat från senaste operationen, och om min läkare och sjukgymnast faktiskt har rätt eller om de är ute och cyklar som FK vill påstå.
Givetvis strulade västtrafik när jag skulle ta mig till kliniken, och jag blev några minuter sen. Turligt nog fick jag tag på dem per telefon när jag väntade på vagnen, och supertrevliga som de var så tackade de för att jag meddelade mig och sa att det inte var någon fara. TACK!
Herr specialist hade läst på bra. Ovanligt! Han hade stenkoll min historik från journalanteckningar och han hade tittat igenom bilderna från röntgentillfällena ordentligt. Han började med att berätta om resultatet från operationen, som han tyckte var mycket gott. De hade lyckats rädda en disk som normalt sätt brukar hamna i fara efter en steloperation, så den diskutbuktning som jag har är mindre än tidigare. Alltså inget att vara orolig över. Han visade mig bilderna och förklarade ordentligt. Jag hr nog aldrig sett min ryggrad i så många olika lägen och vinklar. Min vilovärk är näst intill borta, tack vare operationen. Det är stort för mig.
Herr Specialist berättade om problemen med nervrotsförträgningarna och domningarna och menade att en operation KAN hjälpa, men KAN OCKSÅ förvärra då det är ett svårt och krångligt ingrepp som ofta leder till att man inte kommer åt där man vill om man går in. Man måste också in och bråka och ta bort delar som hjälper till att hålla skurvarna från tidigare operation på plats. Detta ger en risk på 50% att jag får värre smärtproblem än jag har idag. Så varken för domningarna eller smärtans skull anser han det vara någon idé med fler ingrepp. THis is as good as it gets för mig. LITE JOBBIGT, men samtidigt befirande att få konkreta svar. Vad som kan göras är gjort. Som Herr SPecialst så fint sa "Du har tyvärr en usel rygg till följd av denna del i ryggen. Den bär allt på sina axlar, och det är en svår sak att leva med. Men att de har lyckats så bra med operationen och att du har nästan smärtfri vilovärk, det ska du vara glad och tacksam för". Jag är det.
Vad jag kan göra för att inte bli sämre? Fortsätta sjukgymanstik, köra simträning (värme och viktlöshet är ju självklart positivt) och röra mig i den mån smärtan låter mig. Inget nytt, men skönt att få sjukgymnastens ordinationer bekräftade.
SEDAN kom det. Allt det där som jag redan "vet", och som min läkare och sjukgymnast redan konstaterat. Allt det där som FK vill kasta i papperskorgen. Allt det där fick jag klubbat av ortopeden. Det och lite till, tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Det är ren och skär fakta, och just nu är det vad jag vill ha. Just nu skiter jag i om det låter negativt och nedslående för min framtid. Jag är 10 år äldre än jag var första gången de antydningarna kom. Jag har lärt mig att leva med min rygg och accepterat den så gott går. Jag bryter inte ihop av alla tankar på att kanske inte kommer kunna som jag en gångn kunde. Jag kan hantera det.
Herr Specialist har nu gjort klart för mig att jag inte har ett hjärnspöke, och att min kropp inte lurar mig. Han har talat om för mig att min smärta är äkta, mina problem är på riktigt, jag har rätt till 75% sjukpenning, jag borde till och med ha sjukbidrag permanent och det är det vi ska gå på, jag har rätt till ersättning från mitt försäkringsbolag (som jag ska dra till rätten anser han), jag har en funktionsnedsättning till följd av min rygg som gör det (detta är hans ord) "Beundransvärt att du ens klara att jobba det du gör. Du ska kunna leva och ha ett liv också". Om jag slipper stressen från FK, och blir fri från stressen att försöka pressa mig till en arbetsnivå jag inte kan hantera. Då kommer dessutom (med största säkerhet) domningarna att lätta för att ryggen får den avlastning den är i behov av. Jag ville bara grina av lättnad. Jag har rätt liksom. Min läkare har rätt. Min sjukgymnast har rätt. FÖrsäkringskassan har FEL FEL FEL. Dessutom brydde sig denna ortoped till och med om hur jag mår i övrigt och hur vi lever nu när jag inte får pengar från FK. Han frågade liksom. Vilken ortoped gör det? Han var ledsen för att jag hamnat i kläm i det nya systemet och ramlat mellan stolarna, där jag inte ska ligga.
Nu väntar jag bara på hans intyg som ska skickas till förvaltningrätten, om jag hinner, och tas med i alla framida ärenden jag har för min rygg. Där skulle han skriva allt det han berättat för mig, och dessutom rekommendera att jag får ekonomisk hjälp att regelbundet kunna simma.
Alltså igår var en sådan underbar kväll att jag inte finner ord. Sedan om jag vinner mot FK eller inte, det vet jag ju givetvis inte. Jag har tappat hoppet rätt fett, but who cares. Jag har fått bekräftelse. Bekräftelse är grymt. Bekräftelse är styrka att orka.
TACK!
//Kiqi
Min tidigare erfarenhet av ryggortopederna/specialisterna i Göteborg har varit allt annan än positiv. Först avfärdade man mina smärtproblem. Sedan vägrade man åtgärd för att jag var så ung. Sist var man rakt dryg, pratade över huvudet på mig, och vägrade besvara mina frågor.
Men så kom gårdagen.
Eftersom försäkringskassan inte vill förstå, och eftersom domningar i benen har tillkommit på senare tid så gjordes ju en ny röntgen och remiss till ryggortoped skickades. För att få konkreta svar om framtiden, om resultat från senaste operationen, och om min läkare och sjukgymnast faktiskt har rätt eller om de är ute och cyklar som FK vill påstå.
Givetvis strulade västtrafik när jag skulle ta mig till kliniken, och jag blev några minuter sen. Turligt nog fick jag tag på dem per telefon när jag väntade på vagnen, och supertrevliga som de var så tackade de för att jag meddelade mig och sa att det inte var någon fara. TACK!
Herr specialist hade läst på bra. Ovanligt! Han hade stenkoll min historik från journalanteckningar och han hade tittat igenom bilderna från röntgentillfällena ordentligt. Han började med att berätta om resultatet från operationen, som han tyckte var mycket gott. De hade lyckats rädda en disk som normalt sätt brukar hamna i fara efter en steloperation, så den diskutbuktning som jag har är mindre än tidigare. Alltså inget att vara orolig över. Han visade mig bilderna och förklarade ordentligt. Jag hr nog aldrig sett min ryggrad i så många olika lägen och vinklar. Min vilovärk är näst intill borta, tack vare operationen. Det är stort för mig.
Herr Specialist berättade om problemen med nervrotsförträgningarna och domningarna och menade att en operation KAN hjälpa, men KAN OCKSÅ förvärra då det är ett svårt och krångligt ingrepp som ofta leder till att man inte kommer åt där man vill om man går in. Man måste också in och bråka och ta bort delar som hjälper till att hålla skurvarna från tidigare operation på plats. Detta ger en risk på 50% att jag får värre smärtproblem än jag har idag. Så varken för domningarna eller smärtans skull anser han det vara någon idé med fler ingrepp. THis is as good as it gets för mig. LITE JOBBIGT, men samtidigt befirande att få konkreta svar. Vad som kan göras är gjort. Som Herr SPecialst så fint sa "Du har tyvärr en usel rygg till följd av denna del i ryggen. Den bär allt på sina axlar, och det är en svår sak att leva med. Men att de har lyckats så bra med operationen och att du har nästan smärtfri vilovärk, det ska du vara glad och tacksam för". Jag är det.
Vad jag kan göra för att inte bli sämre? Fortsätta sjukgymanstik, köra simträning (värme och viktlöshet är ju självklart positivt) och röra mig i den mån smärtan låter mig. Inget nytt, men skönt att få sjukgymnastens ordinationer bekräftade.
SEDAN kom det. Allt det där som jag redan "vet", och som min läkare och sjukgymnast redan konstaterat. Allt det där som FK vill kasta i papperskorgen. Allt det där fick jag klubbat av ortopeden. Det och lite till, tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Det är ren och skär fakta, och just nu är det vad jag vill ha. Just nu skiter jag i om det låter negativt och nedslående för min framtid. Jag är 10 år äldre än jag var första gången de antydningarna kom. Jag har lärt mig att leva med min rygg och accepterat den så gott går. Jag bryter inte ihop av alla tankar på att kanske inte kommer kunna som jag en gångn kunde. Jag kan hantera det.
Herr Specialist har nu gjort klart för mig att jag inte har ett hjärnspöke, och att min kropp inte lurar mig. Han har talat om för mig att min smärta är äkta, mina problem är på riktigt, jag har rätt till 75% sjukpenning, jag borde till och med ha sjukbidrag permanent och det är det vi ska gå på, jag har rätt till ersättning från mitt försäkringsbolag (som jag ska dra till rätten anser han), jag har en funktionsnedsättning till följd av min rygg som gör det (detta är hans ord) "Beundransvärt att du ens klara att jobba det du gör. Du ska kunna leva och ha ett liv också". Om jag slipper stressen från FK, och blir fri från stressen att försöka pressa mig till en arbetsnivå jag inte kan hantera. Då kommer dessutom (med största säkerhet) domningarna att lätta för att ryggen får den avlastning den är i behov av. Jag ville bara grina av lättnad. Jag har rätt liksom. Min läkare har rätt. Min sjukgymnast har rätt. FÖrsäkringskassan har FEL FEL FEL. Dessutom brydde sig denna ortoped till och med om hur jag mår i övrigt och hur vi lever nu när jag inte får pengar från FK. Han frågade liksom. Vilken ortoped gör det? Han var ledsen för att jag hamnat i kläm i det nya systemet och ramlat mellan stolarna, där jag inte ska ligga.
Nu väntar jag bara på hans intyg som ska skickas till förvaltningrätten, om jag hinner, och tas med i alla framida ärenden jag har för min rygg. Där skulle han skriva allt det han berättat för mig, och dessutom rekommendera att jag får ekonomisk hjälp att regelbundet kunna simma.
Alltså igår var en sådan underbar kväll att jag inte finner ord. Sedan om jag vinner mot FK eller inte, det vet jag ju givetvis inte. Jag har tappat hoppet rätt fett, but who cares. Jag har fått bekräftelse. Bekräftelse är grymt. Bekräftelse är styrka att orka.
TACK!
//Kiqi
08 december, 2010
DAG 20 (30-inlägg)
Den här månaden
Ja alltså det är ju december. Underbara julmånaden. Jag gillar julen. Jag gillar samhörigheten, familjemyset och alla stearingljus, adventsstjärnor och juleljus. Jag älskar december. Enda vintermånaden jag njuter av. I övrigt kunde de få vara sommar året runt. Jag är nämligen inget fan av kyla.
Denna månad ska jag alltså bara julmysa och ha det härligt. Försöka lägga allt negativt åt sidan, så gott det går. Glömma att jag inte har några pengar. Jo det går trots att man "bör" köpa julklappar. När man har underbar familj och bra vänner som förstår så går det. Jag känner ingen press att köpa massa till folk, bara ledsamhet att jag inte har möjlighet. Flera av mina underbara vänner har redan skickat julklappar till Mama, så att hon faktiskt får en liten hög under granen. Jag grinar bara jag tänker på det. Underbara, fina människor. Det är när livet går åt skogen som man inser vart vännerna finns. De liksom tänker på en utan att man ens behöver säga något. Allt från ekonomisk hjälp till barnpassning, städning, diskning, samtal och uppmuntran. Massa hjälp kommer min väg. De tänker både på mig och Mama. Hur underbara får folk lov och bli. De flesta har nong märkt att jag har otroligt svårt att be om hjälp, så plötsligt dyker det upp paket lite här och var, och jag grinar. Ja aldrig trodde jag att livet skulle bli så svårt. Och aldrig trodde jag att jag skulle klara att hantera det så som jag gjort. Med det menar jag att jag inte lagt ner på sängen, dragit täcket över huvudet och velat dö. Jag önskar inte min värsta fiende min sits, men är ändå tacksam för det jag har.
I December månad vill jag inte vara den som är utan hem, vänner, familj och släkt. Den som sitter utan skor och strumpor utanför frälsningsarmens dörr, men inte får komma in för att man värmt sig med lite brännvin. Nej jag är mer än gärna just jag. Mamma till världens underbaraste Mama.
//Kiqi
(mer 30-inlägg)
Ja alltså det är ju december. Underbara julmånaden. Jag gillar julen. Jag gillar samhörigheten, familjemyset och alla stearingljus, adventsstjärnor och juleljus. Jag älskar december. Enda vintermånaden jag njuter av. I övrigt kunde de få vara sommar året runt. Jag är nämligen inget fan av kyla.
Denna månad ska jag alltså bara julmysa och ha det härligt. Försöka lägga allt negativt åt sidan, så gott det går. Glömma att jag inte har några pengar. Jo det går trots att man "bör" köpa julklappar. När man har underbar familj och bra vänner som förstår så går det. Jag känner ingen press att köpa massa till folk, bara ledsamhet att jag inte har möjlighet. Flera av mina underbara vänner har redan skickat julklappar till Mama, så att hon faktiskt får en liten hög under granen. Jag grinar bara jag tänker på det. Underbara, fina människor. Det är när livet går åt skogen som man inser vart vännerna finns. De liksom tänker på en utan att man ens behöver säga något. Allt från ekonomisk hjälp till barnpassning, städning, diskning, samtal och uppmuntran. Massa hjälp kommer min väg. De tänker både på mig och Mama. Hur underbara får folk lov och bli. De flesta har nong märkt att jag har otroligt svårt att be om hjälp, så plötsligt dyker det upp paket lite här och var, och jag grinar. Ja aldrig trodde jag att livet skulle bli så svårt. Och aldrig trodde jag att jag skulle klara att hantera det så som jag gjort. Med det menar jag att jag inte lagt ner på sängen, dragit täcket över huvudet och velat dö. Jag önskar inte min värsta fiende min sits, men är ändå tacksam för det jag har.
I December månad vill jag inte vara den som är utan hem, vänner, familj och släkt. Den som sitter utan skor och strumpor utanför frälsningsarmens dörr, men inte får komma in för att man värmt sig med lite brännvin. Nej jag är mer än gärna just jag. Mamma till världens underbaraste Mama.
//Kiqi
(mer 30-inlägg)
17 november, 2010
CHANGE
Just nu är det mycket som rör sig i huvudet. Det är så mycket att allt bara snurrar.
Papper hit, papper dit. Allt handlar om papper. Komplettera si, komplettera så. "Vi har beslutat att inte godkänn....", "Vi står fast vi vårt beslut..". Ja det är mycket.
En gång i tiden kände jag medkänsla med de som har det jobbigt på ena eller andra viset. De som är sjuka, skadade, de som står utan pengar, de som funderar över hur de ska klara nästa månad, nästa vecka, nästa dag. Nu känner jag inte bara medkänsla med dem. Jag är en av dem. För mig går det månad för månad nu. En vacker dag står jag där och undrar hur nästa vecka gå ihop. OM jag inte får det jag har rätt till. Hjälp då kroppen inte orkar.
Mitt hopp börjar tryta kan jag erkänna. Jag tror inte på en lösning längre. Jag väntar mig en total krasch. Jag ser på vårt land med rädsla. Det barkar helt åt skogen med välfärden.
Samtidigt som jag brottas med detta så finns det folk som väljer att strö pengar omkring sig. Pengar som inte ens finns. Men hey, vi är alla olika. En del vill göra rätt för sig och sin familj i första hand. Andra vill hellre flasha runt och låtsas att man är rik. Imponera på folk, köpa sin vänner. Vissa lägger sig på knä, kryper till korset och ber om hjälp från de håll som är möjliga. Tömmer alla kanaler tills det tar stopp, bara för att försöka flyta en månad till. Slippa lämna obetalda räkningar efter sig. I hopp att den inkomst man har rätt till ska komma en vacker dag, innan det är för sent. Andra använder det lilla de får och gamblar med det eller försöker göra om det större pengar. Istället för att se till att det finns mat på bordet och att ens barn har kläder på kroppen. De väljer att inte ta hand om sina barn, till förmån för sina så kallade polare. En del brottas dagligen med sjukdomar, värk, depressioner och ångest, och gör allt för att eliminera saker som kan påverka till det negativa. Andra söker efter problem vart de än går. Pushar sig själva och de runtomkring till bristningsgränsen. De använder sina sjukdomar till att spela martyrer. De blir än större börda än nödvändigt.
Ja vi är verkligen alla olika. Vissa delar av sin familj och sina nära kan man välja. Andra delar inte. Men en sak man alltid kan välja är om man vill engagera sig i en persons liv eller inte. Man kan faktiskt välja att inte involvera sig med en människa, oavsett vem personen är. Mamma, pappa, man, fru, bror, syster, styvföräldrar, svärföräldrar, kusiner, svägerskor, svågrar, vänner, bekantar osv. Vissa är lättare att välja bort än andra.
För att må bra så måste man ibland även välja bort folk som är svårare att välja bort.
//Kiqi
Papper hit, papper dit. Allt handlar om papper. Komplettera si, komplettera så. "Vi har beslutat att inte godkänn....", "Vi står fast vi vårt beslut..". Ja det är mycket.
En gång i tiden kände jag medkänsla med de som har det jobbigt på ena eller andra viset. De som är sjuka, skadade, de som står utan pengar, de som funderar över hur de ska klara nästa månad, nästa vecka, nästa dag. Nu känner jag inte bara medkänsla med dem. Jag är en av dem. För mig går det månad för månad nu. En vacker dag står jag där och undrar hur nästa vecka gå ihop. OM jag inte får det jag har rätt till. Hjälp då kroppen inte orkar.
Mitt hopp börjar tryta kan jag erkänna. Jag tror inte på en lösning längre. Jag väntar mig en total krasch. Jag ser på vårt land med rädsla. Det barkar helt åt skogen med välfärden.
Samtidigt som jag brottas med detta så finns det folk som väljer att strö pengar omkring sig. Pengar som inte ens finns. Men hey, vi är alla olika. En del vill göra rätt för sig och sin familj i första hand. Andra vill hellre flasha runt och låtsas att man är rik. Imponera på folk, köpa sin vänner. Vissa lägger sig på knä, kryper till korset och ber om hjälp från de håll som är möjliga. Tömmer alla kanaler tills det tar stopp, bara för att försöka flyta en månad till. Slippa lämna obetalda räkningar efter sig. I hopp att den inkomst man har rätt till ska komma en vacker dag, innan det är för sent. Andra använder det lilla de får och gamblar med det eller försöker göra om det större pengar. Istället för att se till att det finns mat på bordet och att ens barn har kläder på kroppen. De väljer att inte ta hand om sina barn, till förmån för sina så kallade polare. En del brottas dagligen med sjukdomar, värk, depressioner och ångest, och gör allt för att eliminera saker som kan påverka till det negativa. Andra söker efter problem vart de än går. Pushar sig själva och de runtomkring till bristningsgränsen. De använder sina sjukdomar till att spela martyrer. De blir än större börda än nödvändigt.
Ja vi är verkligen alla olika. Vissa delar av sin familj och sina nära kan man välja. Andra delar inte. Men en sak man alltid kan välja är om man vill engagera sig i en persons liv eller inte. Man kan faktiskt välja att inte involvera sig med en människa, oavsett vem personen är. Mamma, pappa, man, fru, bror, syster, styvföräldrar, svärföräldrar, kusiner, svägerskor, svågrar, vänner, bekantar osv. Vissa är lättare att välja bort än andra.
För att må bra så måste man ibland även välja bort folk som är svårare att välja bort.
//Kiqi
04 november, 2010
DET KOM ETT SMS
"Hej allt väl? Satt och funderade, har du allt du behöver till Mama? Kläder, skor eller vad det nu kan vara? Annars köper jag gärna det till dig. Bara säg till Kiqi och tveka inte. Jag har pengar och då kan jag gott hjälpa till. En vacker dag är det jag som blir sjuk och utan pengar. Då hoppas ju jag att mina vänner finns där! Vad har du för adress? Jag hade ju en sak till Mama som hon är för stor för nu, men om jag hittar något trevligt fynd så skickar jag det. Kram"
Vad säger man efter något sådant?
Ingenting kan jag säga. Tårarna bara trillade. Mitt i alla skit man känner inför försäkringskassa, räkningar, ny låg sjukpenninggrundande inkomst och framtiden i stort, så gör det så förbannat mycket med ens vänner. Och det gör extra mycket när det är någon man inte ens räknat med ska vara den som tänker på en och räcker ut en hand. Bara att veta att man har sådana vänner gör massor. Det hjälper en att gå några steg till och känna att det finns hopp.
Som jag skrev till dig, underbara människa, du har en given plats i himlen. Det vet jag!
//Kiqi
22 september, 2010
PLING!
Det kan inte alltid vara lätt att vara handläggare på Försäkringskassan. Varför säger du "ja, det är sant" och sedan kan du ändå inte hjälpa till?
För mig betyder "ja, det är sant" och "ajdå, det var ju väldigt tråkigt" att du håller med mig. Men då ska du väl försöka göra något åt det?
Finns det någon som vet ett telefonnummer till förvaltningsrätten? Google kanske!
Det är inte alltid det går hela vägen upp tydligen. Eller alltsom oftast kanske!
//Kiqi
För mig betyder "ja, det är sant" och "ajdå, det var ju väldigt tråkigt" att du håller med mig. Men då ska du väl försöka göra något åt det?
Finns det någon som vet ett telefonnummer till förvaltningsrätten? Google kanske!
Det är inte alltid det går hela vägen upp tydligen. Eller alltsom oftast kanske!
//Kiqi
09 september, 2010
LIVRÄNTA
Tydligen ska jag söka livränta säger snubben på Försäkringskassan. Om det sedan generar i några pengar vet man ju inte. Men jag ska söka hursom.
Nästa vecka kommer beskedet på min omprövningsansökan. Räknar med avslag, men ska då vända mig till Länsrätten (?). Det var nog ett annat namn idag. Minns inte. Men den rättsinstans som bedömer försäkringskassans hantering och beslut av mitt ärende.
De kallar mig ett moment 22. Läkaren & psykoterapeuten. "Det hade nog varit bättre för dig att ha sökt sjukpension (sjukersättning idag) för ett antal år sedan. Det fick man ju igenom förr och då hade du sluppit detta beslut idag. Men nu är ju du lite unik och vill jobba, Många vill ju inte det. Dessutom har du kvar ditt jobb efter alla dessa år som sjukskriven. Det är också ganska unikt. Ja du har hamnat i kläm och det är otroligt olyckligt. Man får hoppas att omprövningen visar det direkt". Det sa läkaren. Sjukpension, jo jag tackar jag. Jag fick de förslagen och prat om det för 7-8 år sedan med.
Tack, men nej tack sa jag då. Jag är ung, jag vill jobba, jag vill kunna, jag vill kämpa. Man ska nog inte alltid vilja så förbannat mycket alla gånger Kiqi (Ja jag pratar till mig själv i 3e person). Kanske hade jag inte varit i samma katastrof idag om jag gett upp från början och låtit kropp och mig själv kapitulera totalt. Men hur hade jag då mått psykiskt under alla dessa år. Tjena, jag är 25 och sjukpensionär typ.
Fast å andra sidan. Hur bra mår, och kommer jag må framöver?
//Kiqi
Nästa vecka kommer beskedet på min omprövningsansökan. Räknar med avslag, men ska då vända mig till Länsrätten (?). Det var nog ett annat namn idag. Minns inte. Men den rättsinstans som bedömer försäkringskassans hantering och beslut av mitt ärende.
De kallar mig ett moment 22. Läkaren & psykoterapeuten. "Det hade nog varit bättre för dig att ha sökt sjukpension (sjukersättning idag) för ett antal år sedan. Det fick man ju igenom förr och då hade du sluppit detta beslut idag. Men nu är ju du lite unik och vill jobba, Många vill ju inte det. Dessutom har du kvar ditt jobb efter alla dessa år som sjukskriven. Det är också ganska unikt. Ja du har hamnat i kläm och det är otroligt olyckligt. Man får hoppas att omprövningen visar det direkt". Det sa läkaren. Sjukpension, jo jag tackar jag. Jag fick de förslagen och prat om det för 7-8 år sedan med.
Tack, men nej tack sa jag då. Jag är ung, jag vill jobba, jag vill kunna, jag vill kämpa. Man ska nog inte alltid vilja så förbannat mycket alla gånger Kiqi (Ja jag pratar till mig själv i 3e person). Kanske hade jag inte varit i samma katastrof idag om jag gett upp från början och låtit kropp och mig själv kapitulera totalt. Men hur hade jag då mått psykiskt under alla dessa år. Tjena, jag är 25 och sjukpensionär typ.
Fast å andra sidan. Hur bra mår, och kommer jag må framöver?
//Kiqi
27 augusti, 2010
MATCH MADE IN HEAVEN
Min sjukgymnast dödar!
Dödar min smärta that is. Visst har jag fortfarande ont när jag lämnar. Men skillnaden på den smärta jag oftast har när jag kommer dit, och den jag känner under dagarna efter att jag varit där, är som natt och dag. På riktigt, natt vs dag.
Jag kommer dit och hela höger sida är totalt förstörd. Kunde inte belasta höger ben nästan alls, kunde inte bära något i höger hand. Knutarna bak vid höger skuldra var så intensiva att jag kände smärtan när jag drog djupa andetag. Man kan lugnt säga att höger sida hade gett mig sig totalt. Tack så mycket!
Jag går därifrån och jag kan bära saker i höger hand igen. Jag kan gå normalt. Well, fortfarande lite knaggligt och inte helt graciöst kanske. Men det är så normalt jag kan prestera med min rygg. Knutarna är puts väck. Underbara andetag! Domningarna är inte givetvis kvar. De går ju liksom inte riktigt att bli av med så länge läget i ryggen är som det är. Jag har nog glömt det där inlägget angående röntgensvaret va? Det kommer.
Hursom så är min sjukgymnast best of the best. Min läkare är inte riktigt på samma nivå. Sjukgymnasten frågar om jag fått någon kallelse till ortoped. Nope, väntar fortfarande på min tid till läkaren. Något besked på omprövningen hos FK? Nope! Mr Physical Therapist blir ganska pissed! Han undrar vad det är för fel på folks engagemang. "De får ju läsa röntgensvaret för ...... Jag hade inte ens önskat min värsta fiende din rygg och situation. Att du ens ler och faktiskt jobbar lite är beundransvärt". Åååååh vad jag önskar att min sjukgymnast var min handläggare på försäkringskassan. Fast det är klart.. vem skulle då vara min sjukgymnast? Handläggaren på försäkringskassan, eller läkaren på vårdcenralen? Herr Tafatt Idiot eller Herr Lat Oengagerad? Nej tack!
Min sjukgymnast får fortsätta vara just det han är. My Match Made In Heaven
//Kiqi
Dödar min smärta that is. Visst har jag fortfarande ont när jag lämnar. Men skillnaden på den smärta jag oftast har när jag kommer dit, och den jag känner under dagarna efter att jag varit där, är som natt och dag. På riktigt, natt vs dag.
Jag kommer dit och hela höger sida är totalt förstörd. Kunde inte belasta höger ben nästan alls, kunde inte bära något i höger hand. Knutarna bak vid höger skuldra var så intensiva att jag kände smärtan när jag drog djupa andetag. Man kan lugnt säga att höger sida hade gett mig sig totalt. Tack så mycket!
Jag går därifrån och jag kan bära saker i höger hand igen. Jag kan gå normalt. Well, fortfarande lite knaggligt och inte helt graciöst kanske. Men det är så normalt jag kan prestera med min rygg. Knutarna är puts väck. Underbara andetag! Domningarna är inte givetvis kvar. De går ju liksom inte riktigt att bli av med så länge läget i ryggen är som det är. Jag har nog glömt det där inlägget angående röntgensvaret va? Det kommer.
Hursom så är min sjukgymnast best of the best. Min läkare är inte riktigt på samma nivå. Sjukgymnasten frågar om jag fått någon kallelse till ortoped. Nope, väntar fortfarande på min tid till läkaren. Något besked på omprövningen hos FK? Nope! Mr Physical Therapist blir ganska pissed! Han undrar vad det är för fel på folks engagemang. "De får ju läsa röntgensvaret för ...... Jag hade inte ens önskat min värsta fiende din rygg och situation. Att du ens ler och faktiskt jobbar lite är beundransvärt". Åååååh vad jag önskar att min sjukgymnast var min handläggare på försäkringskassan. Fast det är klart.. vem skulle då vara min sjukgymnast? Handläggaren på försäkringskassan, eller läkaren på vårdcenralen? Herr Tafatt Idiot eller Herr Lat Oengagerad? Nej tack!
Min sjukgymnast får fortsätta vara just det han är. My Match Made In Heaven
//Kiqi
12 augusti, 2010
PSYKOTERAPEUT
Har möte med en psykoterapeut om en timme.
Intressant! Givetvis är detta på inrådan från försäkringskassan till läkaren. Klart de försöker få fram att min anledning till att inte kunna jobba sitter i huvudet!
Sjukgymnast, röntgenbiler & läkare har ju totalt fel när de säger att min kropp till följd av smärta, och även nu domningar, är funktionsnedsatt med 80%.
SÅ KLART DE HAR! FÖRSÄKRINGSKASSAN HAR NÄMLIGEN KOLL!
eller?
Uppdaterat 14.45:
"Ja jag vet inte riktigt varför de skickat hit dig. Du verkar vara en tjej med huvudet på skaft och full koll på din situation, och definitivt inte socialt fobisk eller psykologiskt påverkad i den grad att någon terapisession med mig skulle behövas. Vi ska ta en träff du och jag, TILLSAMMANS med handläggaren på FK och din läkare. Se till att läkaren skriver riktiga intyg, och FK svarar på exakt vad det är de saknar" ... det var Psykoterapeutens sammanfattning av vårt timlånga möte idag.
Vidare fattade hon min situation till 100%, efter att ha läst alla intyg och hört min historia från början till slut. Hon förstod att jag lever med smärta på grund av min rygg, och inte på grund av mitt psyke. Däremot så påverkas givetvis mitt psyke av att ha så mycket smärta och samtidigt försöka leva och klara av att ta hand om familj & jobba.
MEN FÖRSÄKRINGSKASSAN HAR JU KOLL!?!
/Kiqi
Intressant! Givetvis är detta på inrådan från försäkringskassan till läkaren. Klart de försöker få fram att min anledning till att inte kunna jobba sitter i huvudet!
Sjukgymnast, röntgenbiler & läkare har ju totalt fel när de säger att min kropp till följd av smärta, och även nu domningar, är funktionsnedsatt med 80%.
SÅ KLART DE HAR! FÖRSÄKRINGSKASSAN HAR NÄMLIGEN KOLL!
eller?
Uppdaterat 14.45:
"Ja jag vet inte riktigt varför de skickat hit dig. Du verkar vara en tjej med huvudet på skaft och full koll på din situation, och definitivt inte socialt fobisk eller psykologiskt påverkad i den grad att någon terapisession med mig skulle behövas. Vi ska ta en träff du och jag, TILLSAMMANS med handläggaren på FK och din läkare. Se till att läkaren skriver riktiga intyg, och FK svarar på exakt vad det är de saknar" ... det var Psykoterapeutens sammanfattning av vårt timlånga möte idag.
Vidare fattade hon min situation till 100%, efter att ha läst alla intyg och hört min historia från början till slut. Hon förstod att jag lever med smärta på grund av min rygg, och inte på grund av mitt psyke. Däremot så påverkas givetvis mitt psyke av att ha så mycket smärta och samtidigt försöka leva och klara av att ta hand om familj & jobba.
MEN FÖRSÄKRINGSKASSAN HAR JU KOLL!?!
/Kiqi
01 juli, 2010
SEMESTER
Idag är sista arbetsdagen innan semestern..
.. för ungefär varenda kotte på mitt jobb! Utom moi! Jag får snällt jobba hela sommaren, och hösten, fram till jul. Har man varit föräldraledig så har man. Och är FK dessutom kaos, så finns det liksom inget att göra. Jag får fortsätta med mitt skrapande. Fortsätta jobba mina 25%, och vara totalt barskrapad. Min gissning är att vi nästa månad blir kompisar med inkasso, och några månader senare är bästa vänner med fogden. . Det känns ju lite halvkul att man jobbar hela sommaren, enbart för att skjuta på bekantskapen med inkasso med kanske 30 dagar. Inte för att undvika det helt..
.. för just nu krävs ett mirakel. Och mirakel verkar inte riktigt komma min väg..
TREVLIG SEMESTER YA*LL
.. för ungefär varenda kotte på mitt jobb! Utom moi! Jag får snällt jobba hela sommaren, och hösten, fram till jul. Har man varit föräldraledig så har man. Och är FK dessutom kaos, så finns det liksom inget att göra. Jag får fortsätta med mitt skrapande. Fortsätta jobba mina 25%, och vara totalt barskrapad. Min gissning är att vi nästa månad blir kompisar med inkasso, och några månader senare är bästa vänner med fogden. . Det känns ju lite halvkul att man jobbar hela sommaren, enbart för att skjuta på bekantskapen med inkasso med kanske 30 dagar. Inte för att undvika det helt..
.. för just nu krävs ett mirakel. Och mirakel verkar inte riktigt komma min väg..
TREVLIG SEMESTER YA*LL
15 juni, 2010
DEPP
SÅ är det. Jag har varit borta och deppat ett tag..
Just nu är allt upp och ner. Nästan precis allt.
FÖRSÄKRINGSKASSAN vägrar godkänna min sjukskrivning. Ett tillstånd som varit godkänt i 10 år, och som har gått under rehabilitering och samarbete mellan läkare, sjukgymnast, arbetsgivare osv.. Nu plötsligt är mina underlag bristfälliga?! Plötsligt räcker inte det som står. Jag kan alltså jobba 100% plötsligt, enligt kassan. Underlaget som bl a visar att jag har en funktionsnedsättning på 80% (svårare MS ligger tydligen på ca 85) till följd av mina smärtor och min värk, det är tydligen inte tillämpbart. För i den utredning finns det utrett huruvida jag kan springa, bära tunga saker och bädda sängen, utan svårighet. Och det gör jag ju inte jobbet?!?!??!! Att det finns med i utredningen huruvida jag kan sitta längre stunder, gå längre sträckor, stå längre stunder, det var tydligen inte något som de lade någon vikt i. Jag fattar ingenting.. snubben på kassan säger som svar på mina motfrågor och motargument, "Det är sant". Och ändå får jag avslag. Det tycker jag är mycket intressant. Du håller med mig, och du vet att det ni gör är helt åt skogen.. men du måste ändå lyda Reinfeldt och co, och gå på avslag. Eftersom de nya reglerna innefattar att utförsäkra så många som det bara går. Oavsett hur de mår, eller vad de klarar.
KAN du ta dig till jobbet på något sätt - även om det gör ont och du behöver smärtstillande för att klara det
KAN du sitta lite, stå lite, gå lite - även om du måste gå på morfin eller morfinliknande stuff
KAN du ta på dig dina kläder - även om du skulle ha mindre ont om du låg i sängen och slapp ta på dig BHn
KAN du vara på arbetet 8 timmar om dagen - även om det innebär att du sedan inte klarar något alls mer, och du under dessa timmar på arbetet ligger på kontorets soffa 4 av de timmarna. Och 2 av de övriga 4 timmarna så halvligger du i stolen och försöker sträcka på ryggen så mycket det går för att lätta upp domningar i benen och fötterna. Samt lätta lite på smärtan. Dessutom är du mentalt slut och groggy i hjärnan för att all styrka går till att hantera smärtan och du knaprar piller för att ens orka ur sängen.
ATT du sedan inte orkar med varken din dotter eller den du är gift med när du kommer hem. Knappt klarar att ta dig ur och i sängen, eller till toaletten. Inte kan somna för att värken dödar dig, men är lika trött som om du inte hade sovit på en vecka. Ramlar och tappar balansen för att benen ger vika både pga smärta i ryggen och känselbortfall.
ATT du klarar upprätthålla detta i kanske 1 vecka innan kroppen och psyket kollapsar helt och du inte klarar någonting mer alls.
Det spelar ingen roll, för JAG KAN JOBBA 100%, trots att min kropp bara klarar 20% av vardagens krav.
Nu ska jag svära (förlåt mamma), för jag hittar inget annat att säga till försäkringskassan än att
NI KAN DRA ÅT HELVETE, DET HELVETE NI HAR SKICKAT MIG TILL!
Forts följar när jag orkar..
Just nu är allt upp och ner. Nästan precis allt.
FÖRSÄKRINGSKASSAN vägrar godkänna min sjukskrivning. Ett tillstånd som varit godkänt i 10 år, och som har gått under rehabilitering och samarbete mellan läkare, sjukgymnast, arbetsgivare osv.. Nu plötsligt är mina underlag bristfälliga?! Plötsligt räcker inte det som står. Jag kan alltså jobba 100% plötsligt, enligt kassan. Underlaget som bl a visar att jag har en funktionsnedsättning på 80% (svårare MS ligger tydligen på ca 85) till följd av mina smärtor och min värk, det är tydligen inte tillämpbart. För i den utredning finns det utrett huruvida jag kan springa, bära tunga saker och bädda sängen, utan svårighet. Och det gör jag ju inte jobbet?!?!??!! Att det finns med i utredningen huruvida jag kan sitta längre stunder, gå längre sträckor, stå längre stunder, det var tydligen inte något som de lade någon vikt i. Jag fattar ingenting.. snubben på kassan säger som svar på mina motfrågor och motargument, "Det är sant". Och ändå får jag avslag. Det tycker jag är mycket intressant. Du håller med mig, och du vet att det ni gör är helt åt skogen.. men du måste ändå lyda Reinfeldt och co, och gå på avslag. Eftersom de nya reglerna innefattar att utförsäkra så många som det bara går. Oavsett hur de mår, eller vad de klarar.
KAN du ta dig till jobbet på något sätt - även om det gör ont och du behöver smärtstillande för att klara det
KAN du sitta lite, stå lite, gå lite - även om du måste gå på morfin eller morfinliknande stuff
KAN du ta på dig dina kläder - även om du skulle ha mindre ont om du låg i sängen och slapp ta på dig BHn
KAN du vara på arbetet 8 timmar om dagen - även om det innebär att du sedan inte klarar något alls mer, och du under dessa timmar på arbetet ligger på kontorets soffa 4 av de timmarna. Och 2 av de övriga 4 timmarna så halvligger du i stolen och försöker sträcka på ryggen så mycket det går för att lätta upp domningar i benen och fötterna. Samt lätta lite på smärtan. Dessutom är du mentalt slut och groggy i hjärnan för att all styrka går till att hantera smärtan och du knaprar piller för att ens orka ur sängen.
ATT du sedan inte orkar med varken din dotter eller den du är gift med när du kommer hem. Knappt klarar att ta dig ur och i sängen, eller till toaletten. Inte kan somna för att värken dödar dig, men är lika trött som om du inte hade sovit på en vecka. Ramlar och tappar balansen för att benen ger vika både pga smärta i ryggen och känselbortfall.
ATT du klarar upprätthålla detta i kanske 1 vecka innan kroppen och psyket kollapsar helt och du inte klarar någonting mer alls.
Det spelar ingen roll, för JAG KAN JOBBA 100%, trots att min kropp bara klarar 20% av vardagens krav.
Nu ska jag svära (förlåt mamma), för jag hittar inget annat att säga till försäkringskassan än att
NI KAN DRA ÅT HELVETE, DET HELVETE NI HAR SKICKAT MIG TILL!
Forts följar när jag orkar..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)